8. Om Covid-19, barhängets förbjudande och uppkomsten av begreppet ”krogrunda”

Folkhälsomyndigheten införde i tisdags (24 mars) beslut om nya föreskrifter som innebär förbud mot all annan servering än bordsservering på restauranger, kaféer, nattklubbar och barer.

För att minska spridningen av Covid-19, ”Corona”, mellan gästerna får ingen mat eller dryck får längre serveras vid bardiskar.

”Endast bordsservering kommer att tillåtas. Beslutet kommer att påverka företagare runt om i landet. Vi förstår det”, sa socialminister Lena Hallengren vid pressträffen i tisdags.

Beslutet är unikt, men har likheter med det s.k. disksupningsförbudet som gällde i Sverige fram till 1955.

Hotell Rydbergs bar i Stockholm före och efter. För att ingen gäst skulle komma åt att stå vid bardisken, ställdes stolar och soffor för så att gästen hade ryggen åt bardisken. Disksupningsförbudet togs bort 1955. I Malmö experimenterades det med avsågade ryggstöd för att göra sittandet obekvämt och på så sätt korta av krogvistelsen.

Disksupningen – drickande av alkohol vid bardisken – förbjöds stegvis från 1885 till början av 1900-talet av folkhälsoskäl. Det innebar bl.a. att det var förbjudet att stå eller sitta vid en bardisk och där dricka alkohol. All servering skulle istället ske vid borden.

Kort sagt: att hänga i baren förbjöds. Skälet var även då folkhälsomässigt, men mer nykterhetspolitiskt än med samtida smittspridningsargument.

”Disksuperiet, eller bränvinskundernas vana att vare sig ensamma eller flockvis vid disken eller småborden störta i sig flere eller färre supar utan att dervid befatta sig med någon förtäring af föda.” – Sigfrid Wieselgren, Motion till Andra Kammaren 1885

I år är det 65 år sedan Brattsystemet försvann; utskänkningslagen och spritransoneringarna som gällde från 1919 till 1955. Det är ett fascinerande exempel på hur goda intentioner istället skapade en ohejdad kontroll av medborgarna med statliga regleringar som helt spårade ur.

”Två vita och en brun”, det vill säga två snapsar á 5 cl och en eau-de-vie eller konjak á 5 cl, var så mycket sprit en manlig gäst fick beställa på krogen under motbokens tid. (Motboken var ett instrument för alkoholransonering som innehöll rekvisitionsblanketter för rusdrycker och blad där alla inköp stämplades in.)

Grundregeln på restaurang var att alkoholhaltiga drycker enbart serverades i samband med måltid. Utskänkningsrätten angav 15 cl som den lagstadgade tilldelningen alkohol vid en ”måltid å allmän restaurang”.

Utskänkning av spritdrycker fick endast ske till gäst ”som å utskänkningsstället börjat intaga eller omedelbart förut därstädes intagit verklig måltid, bestående av lagad mat till ett pris, som för måltid sammansatt av minst två rätter utgör lägst 1 krona och 50 öre och för annan måltid lägst 2 kronor”.

Men det skapades snart en mängd krångliga villkor och invecklade undantag som styrde utskänkningen, och undantag från undantagen, och specialregler beroende på tiden på dygnet, veckodag, kön, och en regel som benämndes ”Hovmästarens fria prövning”, samt på klass av restaurang (eller snarare konsumentens samhällsklass.) Efter förtäring för minst 1:50 kr och efter kl 12, men före kl 15, serverades enbart 7,5 cl alkohol för herrar. Efter kl 15 serverades max 15 cl alkohol för herrar och 7,5 cl för damer på förstaklassrestauranger. Efter intagna 15 cl serverades enbart vin och maximalt två ”lättgrogg” gjord på 2,5 cl alkohol och minst 20 cl vatten, serverade var för sig. Dessa kunde däremot serverades redan efter kl 12. Men lättgroggarna fick inte serveras vid bardisk. (Fler bestämmelser se fotnot[1])

Att som kvinna stå och smutta på en drink i baren var ett tecken på ett ”depraverat beteende”. Kvinnor fick automatiskt lägre ranson, gifta kvinnor och hembiträden ingen alls. Inte heller den som var under 25 år, den som hade anmärkning i brottsregistret, eller den bodde i arbetarbarack eller annan kollektiv bostad. Om man var skuldsatt eller inte hade betalt sina skatter blev ransonen lägre.

Å andra sidan berättigade social ställning och inkomst till extra ransoner för att kunna leva representativt. Men var noga med att inte stöta ”rättskaffens och opinionsbildande medborgare”.

Mellan 1855 och 1911 utfärdades omkring 115 förordningar, stadgar, kungörelser, skrivelser med mera om tillverkning och beskattning av brännvin och 60 angående försäljning och tullbeläggning. Lägg till detta ett drygt trettiotal förordningar tillverkning, beskattning och försäljning av öl och vin. Och 1915 kom Riksdagen att lagfästa grunderna till Bratts kontrollsystem: motbokskravet.

Kontrollsystemet utvecklade sig till kanske den svenska byråkratins största och vackrast blommande träd, för att sortera människors umgänge och konsumtion efter kön, klass, privatekonomi, boende, sedlighet och i vissa fall även politiska åsikter, för att kontrollera deras alkoholkonsumtion.

Kopplingen mellan alkohol, moral och sexualitet var tydlig: ”Till kvinnlig gäst må vid ett och samma besök utskänkas högst 3 glas à 2,5 cl.” och för manlig gäst på de enklare klasserna av restaurang fick endast serveras 2 stora glas à 5 centiliter spritdrycker efter kl. 15. Damer serverades inte alkohol alls innan kl 15.

Det gick inte att överklaga beslutet från Kgl Kontrollstyrelsen, som utfärdade utskänkningstillstånden och ”rekvisitionsblanketter för rusdrycker”, dvs motböckerna. Kontrollstyrelsen var ett ämbetsverk (en myndighet) som fanns mellan 1909 och 1970 och hade tillsyn över ”de accisspliktiga näringarna”, dvs de som betalade tillverknings- och omsättningsskatter. Det blev också ansvarigt för alkohollagstiftningens tillämpning, särskilt systembolagens verksamhet.

Varje restaurang hade tilldelats en statligt anställd utskänkningskontrollant, som kontrollerade att bestämmelserna efterlevdes. Det var Kontrollstyrelsen som utfärdade tillstånd och utnämnde kontrollanter, som efter hand fick allt mer minutiösa föreskrifter att förhålla sig till. De skulle bland annat se till att serveringspersonalen inte uppmanade gästerna att dricka. Bestämmelsen riktade sig mot så kallad ”animering till rusdrycksförtäring”. Men om serveringspersonalen endast frågade ”Behagas något att dricka?” eller ”Behagas något mera att dricka?” så stred detta inte mot stadgandet.

Reglerna var intressant nog mindre restriktiva mot de enklare klasserna restauranger, som fick servera en kvarts butelj punch (18,7 cl) istället för 7,5 cl alkohol, ”försåvitt det icke uppenbarligen sker i syfte att erhålla största möjliga kvantitet rusdryck.” Tredjeklassrestaurangerna behövde bara sälja mat för 80 öre per person för att få servera full ranson alkohol på 8 cl, men de fick å andra sidan antingen servera starkvin eller sprit.

Vidare gällde att ”Därest gästen icke äter av den framsatta maten, bör serveringen av spritdrycker avbrytas.” Även om det inte uttryckligen var personalens sak att kontrollera hur mycket av den framsatta maten som gästen åt, gällde att ”saxning, d.v.s. petande i maten eller sönderskärande av ett köttstycke, berättigar dock icke till fortsatt servering”.

Ett sällskap på en förstaklassrestaurang, som intagit sin fulla ranson och därefter tillbringat minst 3 (tre) timmar i lokalen, kunde efter ”hovmästarens fria prövning” erhålla extra tilldelning av 5 cl alkohol per manlig deltagare. Ransonerna i sällskap tilldelades per person, så att sällskapet i praktiken fritt kunde fördela ransonerna mellan sig.

Ransoneringslagarna omfattade inte läskedrycker, maltdrycker eller pilsnerdricka. Däremot krävde det polistillstånd för att sälja eller servera sådant.

Restriktiviteten med utskänkningstillstånd skapade bland de privata restaurangerna uttrycket ”guldkrog”: etablerade ställen med tillstånd och spritransoner som kan utnyttja bristen på konkurrens.

Det var också under den här tiden som begreppet ”krogrunda” uppstod. Ville man ha mer att dricka fick man helt enkelt gå vidare till nästa krog. Ur Svenska Akademiens Ordbok: -ROND. (vard.) det förhållande att ngn under en eftermiddag o. d. går från krog (restaurang) till krog (restaurang). Siwertz JoDr. 345 (1928). Chauffören råkade efter en fem timmars krogrond med lastbilen köra över en cyklist. SvD(A) 1934, nr 270, s. 7. M

Tidigare utgåvor från Föreningen för Onödigt Vetande:

1. Fettisdagsspaning för statsanställda – om hur svenska staten reglerade försäljningen och storleken på semlorna fram till 1970-talet. 2019-03-04
2. Måndagsspaning från Föreningen för Onödig Kunskap för att pigga upp efter alla sjukdomar – om hur Ronnie James Dio, som hade ersatt Ozzy i Black Sabbath, hittade på djävulstecknet 🤘. 2019-03-11
3. Vårdagsjämningsspaning från Föreningen för Onödig Kunskap – om varför påsken inte alltid infaller första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. 2019-03-20
4. Valborgsspaning från Föreningen för Onödig Kunskap – om varifrån den urgamla sedvänjan och mystiska kulten att fira Valborg kommer ifrån, och kopplingen till Black Sabbaths andra studioalbum Paranoid från 1970, med låten War Pigs. 2019-04-26
5. Nationaldagsspaning från Föreningen för Onödig Kunskap – om den ursvenska specialgrenen att tillsätta kommittéer för att besluta om kompromisser. 2019-06-04
6. Inbjudan till Halloweenfika från Föreningen för Onödig Kunskap – om att storleken på den klassiska avlånga svenska sockerbiten är bestämd av den engelska spårvidden från mitten av 1800-talet. 2019-10-25
7. Föreningen för Onödig Kunskap uppmärksammar: Idag infaller den Internationella Fattigdomsdagen. 2020-01-23

 

Överkurs

Knappast något annat land i världen har lika framgångsrikt som Sverige lyckats förstatliga och monopolisera alkoholhanteringen. Det berodde inte enbart på att myndigheterna var måna om folkhälsan. Staten var i mitten av 1800-talet beroende av att öka sina inkomster och då låg brännvinet bra till. Staten började beskatta husbehovsbränningen och det blev en skatteteknisk succé. 1870 utgjorde spritskatten över 20 procent av statens totala skatteinkomster. Det är därför inte konstigt att statsmakterna senare lierade sig med svenska nykterhetsrörelsen.

Det dracks i Sverige, men superiet var koncentrerat till de kåkstäder som växte upp runt de nya industrierna, i storstäderna och i malmfälten i Norrbotten. I Stockholm fanns 1911 närmare tvåtusen försäljningsställen, på en befolkning på 350 000.

I Stockholm skapade nykterhetsorganisationerna ”nykterhetsarmén”. De lyckades få myndigheterna att skärpa reglerna för tillståndsgivning. Men det berodde inte enbart på superiet, utan också på att krogarna betraktades med misstro av myndigheterna då de ansågs kunde utgöra farliga konspirationsnästen för den växande underklassen.

”Folkrestaurangerna”, som den juridiska termen var, ställdes under sträng kontroll. Suparnas antal reducerades, mattvång infördes och de som besökte restaurangerna skulle också ha tillgång till läsrum där av staten godkänd litteratur och bildande tidskrifter tillhandahölls.

Men det dracks även på landsbygden. Urbaniseringen var stor. Sverige var mot slutet av 1800-talet ett av Europas fattigaste länder, som tillsammans med Irland och Italien hade den största utvandringen till USA.

Under 1800-talet hade socknarna på landsbygden möjlighet att genom kommunalt veto själva förbjuda brännvinshanteringen. Stora delar av landsbygden hade före första världskriget redan brännvinsförbud. Ungefär en tredjedel av den svenska landsbygden hade introducerat spritförbud. Exempelvis fanns ”Lappmarksförbudet”, som innebar att det var förbjudet att handla med brännvin i norra Norrlands inland för att skydda den samiska befolkningen. (Påminner om alkohollagarna i vissa indianreservat.)

Men förbuden skapade en omfattande illegal marknad. Vinhandelsfirmor i södra Sverige sålde sprit via postorder, ”partihandelssprit”, till lönnkrogar. Bolagen hade rätt att sälja partier om minst 250 liter till mängdrabatt, till privatpersoner och företag. (Känns igen idag, med postordersprit från Tyskland).

Mindre samvetsömma apotekare uppfann patentmediciner ”för andedräckten” som ”Hoffmanns droppar” och ”Zorn-Anders droppar”. Det innehöll 95% etanol och eter med nån ”krydda” som kamfer (Hoffmans) eller lavendelolja (Zorn-Anders).

IOGT och Godtemplarrörelsen startades efter amerikansk förebild. Dessa blev också grogrund för arbetarrörelsen, då de blev språkrör för de lägre klassernas politiska ambitioner vid sekelskiftet. Båda folkrörelserna arbetade aktivt för att införa totalförbud mot alkoholhanteringen i Sverige.

Arbetarrörelsen ansåg att spritförsäljningen gynnade överklassen i samhället, som hade kontrollen över bolagen och vinsterna. De skodde sig på underklassens supande som höll verksamheten igång.

Brattsystemet var en politisk kompromiss mellan nykterhetspolitiker och krognäringen. Och som alla politiska kompromisser blev systemet att bli krångligare än vad som var tänkt. Nya regler tillkom ständigt via cirkulär från Kontrollstyrelsen. Det centrala i Brattsystemet var att en individs möjligheter att få tillgång till sprit måste prövas efter de behov som förelåg i varje enskilt fall. Det enda praktiska sättet att mäta något var inkomst och kön. Systemet blev mycket odemokratiskt och resultatet ogillades egentligen av alla, redan från början – Nykterhetsrörelsen ville egentligen ha ett totalförbud. Därför var det flera aktörer, bland annat nykterhetsrörelsen, som redan från slutet av 1920-talet propagerade för Brattsystemets avveckling.

 

 

 

 

---

[1] Restaurangerna var indelade tre klasser efter den alkoholmängd de fick servera: första, andra och tredje klassens restaurang. Första klassens restaurang fick servera 15 cl respektive 7,5 cl. Andra klassens restaurang fick servera 12 cl, respektive 6 cl. Tredje klassens restaurang fick servera 8 cl, respektive 4 cl. Ett undantag gjordes för punch, där en halvbutelj (37,5 cl) räknades som 15 cl alkohol och kvarting (18,7 cl) räknades som 7,5 cl alkohol. Ytterligare ett undantag gjordes för starkvin, som efter förtäring för minst 20 öre, och efter kl 12, serverades maximalt 15 cl. Efter kl 15 på vardagar och på söndagar efter kl 19 serverades maximalt 18,7 cl starkvin.